elsalovisa

Kategori: Mina tankar

Jag är inte så stark som jag vill vara

Det är något jag tycker är väldigt jobbigt. Jag är inte så stark som jag vill vara. Jag vill vara en stark tjej som klarar allt och som bara behöver sig själv för att klara dagarna. Men så ligger det inte till. Jag är inte den där starka tjejen. Jag kan inte vara beroende av mig själv, för jag finns inte där för mig. Det är svårt det här med att finnas där för andra. För när man inte ens finns där för sig själv kan man inte finnas för nån annan heller. Man måste kunna klara av dagen och vara nöjd med sig själv innan man kan ta itu med annat. För jag har försökt, tro mig. Jag har alltid funnits där för mina vänner igenom åren. Alltid. Det var något folk såg som positivt med mig. Att man alltid kunde vända sig till mig och prata. För jag fanns alltid där. Men det ingen visste om var hur dåligt det påverkade mig. Hur det fick mig att verkligen stöta ifrån mig själv från ah, mig. Jag gled ifrån mig själv. Jag tänkte aldrig på mig och mitt eget bästa. Utan jag såg mina vänner som prio 1. Vilket jag vill kunna göra. Men det går inte till så. För jag måste lära mig att finnas där för mig just nu. Eftersom att jag inte gör det. Jag stöttar inte mig själv till att bli en bättre människa. Jag ser inte mig som en bra människa heller. Jag ser inte en snäll, fin och glad tjej. Det enda jag ser är en tjej som inte vet vad som händer. En tjej som är död på insidan. Det låter så grovt, men det är ju så. Jag ser inte en människa med en själ som lever. Utan jag ser bara en människa. Jag ser bara ett skal, för inuti det där skalet är ingenting. Det är allt och inget rättare sagt. Det är så mycket där innanför skalet. Men på samma gång är det dött också. 

Det är lite läskigt att skriva om hur jag ser på mig själv. För det är något jag inte berättat för nån. För jag vill inte visa mig svag. Jag vill inte visa att saker som sägs om mig tar på mina krafter. Hur folk orkar älta och hur man orkar få ens liv till ett levande helvete. Det är inget jag vill visa att jag tar åt mig. För jag vill visa mig som en tjej som inte tar någon skit, att allt som sägs om mig studsar från mig direkt som det träffar mig. Men helt ärligt så studsar det inte bort, utan det träffar mig. Rakt i hjärtat och min hjärna. Det är fel att gå på folk som är svagare. Folk som vill vara starka. För det ger inte de chansen att bli starka och med självständiga. 

Nu var det inte det jag skulle skriva om. Blev att jag kom av mig lite. Men det jag menar är att jag är inte stark. Inte alls. Jag ser inte mig som den person jag vill vara. Jag ser en helt motsatts till vad jag vill vara. Jag vill vara frisk, glad och stark. Men istället är jag sjuk, nedstämd och svag. Totala motsatsen, verkligen. Att då behöva gå till skolan varje dag och kämpa, ensam (detta är något som jag skriver pågrund av tidigare skolår, inte bara gymnasietiden). Det går bara inte. Jag får panik av tanken. Jag får panik av tanken att vara ensam igen. För jag är inte så stark som jag vill vara. Jag orkar inte försöka få människor att tro att jag är stark och inte bryr mig. För det gör jag. Jag bryr mig, jättemycket. Det gör alla, oavsett. Man tar alltid åt sig. Men vissa är starkare än andra. Vissa tar åt sig men lägger inte mer energi på det, medan vissa är som jag. Tar åt sig och lägger energi på det. 

Det är svårt det här med hur man mår. För det är så mycket man vill berätta men inte kan. För då blir man för personlig. Men allt är bara svårt. Väldigt svårt just nu. 

Upp